Ett av mina övergripande problem är att jag skäms. Antingen skäms jag över all den kunskap jag lärde mig, över hur naturligt jag kunde omsätta den i praktiken eller så skäms jag över hur jag mår och att jag mår som jag gör trots att ingen läkare upplever mig som sjuk, nedsatt, allergisk, astmatisk.
Det gör mig återhållsam, tystlåten och det gör att jag isoleras trots att jag egentligen vill söka stöd från andra människor. Det gör att när jag behöver andra som mest är jag helt inkapabel till att be om hjälp, ta emot hjälp, visa, berätta, avslöja att jag behöver stöd att ta mig igenom närmaste halvtimman.
Det gör att jag undviker att skriva inlägg i grupperna som är trevliga, hjälpsamma, stöttande i just exakt det ämnet jag behöver.
För när inlägget är färdigskrivet, redo att skickas iväg… då har jag inte kraft att läsa deras svar. Jag har inte sinnesnärvaro att börja samla kraft i andras ord, andras omtanke och andras helhjärtade ”jag känner igen mig”.
För jag känner ju för fan inte igen mig själv längre.
Det är nog därför jag sitter med mobilen och skriver ett meme med arbetsnamnet ”till bloggen 17 oktober” för jag orkade inte vara ensam med min känsla av att vara döende och jag visste inte vad jag behövde dela med mig för att finna lite lindring för stunden. Men jag vet att detta var allt jag hade att ge eftersom mina meningar avbryts av skämt som jag har glömt att messa till folk och den uppenbara känslan av rumsvärme och det faktum att jag måste gå och vrida ner temperaturen innan jag blir nervös, nipprig och irriterad av värmeslag.
En dag framöver ska jag kontrollmäta så den riktiga rumstempen överenstämmer med kontrollpanelen. Den gjorde det sist men man vet aldrig med dagens teknik.