Jag tänker inte kalla det för hopp, rubricera det som ”en gnutta hopp” för det är för flummigt,
flamsigt,
att sätta det ordet på min framtid och förlusterna jag haft.
Det är en möjlighet. En liten, liten men ändå finns den där och ändrar lite på hur jag upplever min egna hälsa kontra mitt ansvar gentemot mina fastigheter.
Dom utesluter inte varandra lika mycket längre.
Sure. Jag kommer fortfarande bli sjuk om jag börjar stöka runt och renovera utan tillräcklig skyddsutrustning.
Sure. Det kommer äta upp min ekonomi att både betala av krediten på husvagnen och bygga upp en ny budget för renovering (jag kan inte räkna med att belåna huset mer än de 150.000kr jag tagit idag).
Sure. Det kan gå åt alla håll och kanter.
Sure. Jag har fått astma av huset och jag vet inte vad som utlöser/förvärrar den men jag har inhalator med kortison som jag tagit morgon+kväll i 9 dagar och skillnaden är pinsamt stor. Jag kan andas igen. Jag har inte lika ont i överkroppen längre. Jag kan jobba, anstränga mig med hela kroppen istället för att behöva kompensera för åkommor.
Att en inhalator med kortison kan göra sådan skillnad alltså. Jisses.