En till dag att leva.

Tänk om jag vaknar sjuk imorgon?

Klockan är 00.45 och det regnar ute. Ljudet av regndroppar på husvagnstaket är förträffligt. Ljudet ger mig en bra känsla. Det väcker upp minnen från en tid då jag inte behövde kämpa så mycket. Från tiden ”före traumat”.

Men det är inte rättvist att jämföra mig som elvaåring med mig som 36åring. Inte heller korrekt att säga att jag saknar den jag va ”före traumat”.

Sedan jag var elva år har åtskilliga traumatiserade händelser skett. Mitt grundtrauma varade under två års tid med avslut sensommaren 2000. Sedan… eh…. eh-hupp! Det verkar som att den minnesbanken är urkopplad.

Det viktigaste traumat är det som precis har skett. Det som bidragit till att jag ligger och lyssnar på ljudet av regndroppar som träffar ett husvagnstak. Den händelseutvecklingen, den tidsperioden, den som tog stora delar av min fysiska hälsa –

Det är vad som är viktigast just nu, just exakt nu. Jag brukade inte ligga vaken och vara nervös över att sova ”före traumat”. Jag brukade somna cirka klockan 22 och vakna cirka klockan åtta. Jag brukade inte ta sömntabletter. Jag brukade vakna glad och tacksam över att ha fått en till dag att leva.

Tänk om jag vaknar sjuk igen imorgon?

Tänk om enda sättet att vakna frisk är att inte bo med några katter?

Jag hoppas att det är september snart och läkarn som skickade mig till spirometrin är tillbaka. Jag måste få reda på om ett lapptest/pricktest ger utslag för kattallergi. Jag tänker inte agera på ”en känsla” här utan jag vill ha det svart på vitt. Är jag överkänslig, allergisk mot katt eller är jag inte det?

Min senaste ”före traumat-person” var nöjd med livet och jag hade lyckats balansera mitt förflutna med min nutid väldigt, väldigt bra. Den jag var då finns bara kvar i minnet. Vissa av minnena är uthärdliga medan andra är så pass outhärdliga att jag inte riktigt kan minnas dem längre.

Kommer jag va frisk, krasslig eller sjuk imorgon? Jag hatar det här.