Jag har varit jävligt duktig idag

men jag ska berätta en helt annan, verklighetsbaserad, historia just nu.

Jag har börjat kolla på serien Homeland. Den börjar med terrorister och soldater och politik. Samma gamla tjafs, ni vet. Sen detta med att en av huvudpersonerna ska va lite crazy och ha en stabiliserande motpart de jobbar med. Samma gamla visa, ni vet. Good cop, bad cop. Anyhow.

Soldaten som fritogs antas ha PTSD efter sina år i  terroristernas fängelse. Jag säger antas… för alla hans symptom försvinner då han börjar tillbe samma övermakt som terroristerna. Poff, inom ett par timmar så går han från PTSD till lycklig make, förälder och krigshjälte.

I hans minnesbilder, de vi får se på skärmen, framkommer något som gör mig kallsvettig och varm i hjärtat på samma gång.


Första minnesbilden gav mig kalla kårar.

Sista minnesbilden väckte en stark känsla av saknad.

Jag stängde snabbt av TV, serien, och mörklade hemmet när sista minnesbilden var över. Saknad? Jag saknade lyckoruset av att få nånting när jag verkligen behövde det.

Stockholmsyndromet? Kidnappning?
Manipulation?
Utpressning?
Brainwashing?

I min journal står det som ”emotionellt utnyttjad” eller ”emotionell utpressning” eller enligt den danske läkarn under ett av våra möten:

Det låter ju som barnarov!

I min journal finns inte PTSD bland mina diagnoser. Anledningen är simpel… för att få diagnosen PTSD måste man ha blivit våldtagen en gång, varit i krig en gång, flytt för sitt liv en gång, blivit överfallen eller upplevd något traumatiskt under en kort men obeskrivligt hemsk gång.

Jag va med om något obeskrivligt hemskt under två år och oftast minns jag de där åren som glädjefyllda. Jag var faktiskt 11 år och jag var utvald till att få tillgång till de häftigaste hästarna i trakten. På grund av lågflygande militärplan blev jag utvald att fokusera på den absolut häftigaste hästen bland de häftigaste hästarna i trakten. Jag var utvald.

Jag kommer troligen kämpa med det känslomässiga bagaget resten av mitt liv. Att det inte finns en passande svensk diagnos för ”utdragna missförhållanden” eller ”försvårande, komplicerade händelser” gör min situation värre. Men hey.. WHO har lagt in Complex PTSD i nya ICD-11 men Sverige har fortfarande inte valt att ta med den i den svenska utgåvan av icd-11.

Varför inte?

Varför spelar det någon roll? Skadan är ju redan skedd. Problemen har jag kontroll på. Insikten, vardagen, alla sätt jag förbereder och förebygger situationer håller jag ju på med och om vardagen är lika dan varje dag så är mitt vardagsliv symptomfritt.

Varför det spelar roll är för om jag ber om en längre läkartid på vårdcentralen så är det för att jag behöver det. Inte för att jag har en konstant oro eller adhd eller asperger… utan för att jag vet att det finns saker i min vardag som triggar igång resten av alla diagnoskriterier inom PTSD-diagnosen och en halvtimme extra hos läkaren kan ge mig en lättare vardag i tre veckor efteråt.

Det är inte bara läkartiden och Homeland-serien som detta handlar om. Idag klockan 11.24 blev Chanel skrämd av lågflygande militärplan. Idag klockan 11.24 blev jag traumatriggad och därmed mottaglig för att återuppleva mina egna händelser i det som var mitt känslomässiga fängelse. Om jag inte hade lagt 7 dagar på att förbereda mig inför dagens telefonsamtal runt kl10typ cirka hade jag troligen inte fått en flashback av det sprakande ljudet som skrämde Chanel.

Att det inte står något om barndomstrauma, traumatisk stress får mig att framstå som att jag har en emotionellt instabil personlighetsstörning så som den kvinnliga huvudpersonen i serien. Jag vet hur stor skillnad det är på bemötandet från vårdpersonal när de antar att jag är emotionellt instabil eller när de plötsligt står framför mig och håller tillbaka ilskan, gråten när de inser att, fan, det är ju nästan som barnarov. Inte konstigt att Kajsa mår dåligt med jämna mellanrum.


”vilken hemsk historia”