Jag önskar att jag kunde skära mig istället för att möta mina känslor. Jag önskar att nånting annat än hopplös envishet över att jag kommer göra något nytt med spillrorna kunde vara min främsta känsla och tro på framtiden.

Jag önskar att allting inte hängde på mig.

Att min framtid inte var mitt ansvar.

Att något kunde lösa sig ändå.

Att jag automagiskt fick en ljusglimt att se fram emot istället för att envisas, envisas, ensvisas att den BORDE finnas där.

Att någon annan kunde ha anteckningsblock med det jag vet och annat som snurrar kring huset, tomten, husvagnens friskluftsintag än att jag måste lägga ofantliga mängder energi på att trycka ner husbehovet, prioritera tomten, misslyckas med dialogen med husvagnsförsäljare.

För jag måste renovera mina minnen genom att aktivt vila.

Genom att befinna mig på en sund känslomässig plats tillräckligt länge för att sammanfoga alla splittrade, traumatiserande händelser, till enhetliga minnen.

Jag måste deaktivera min överlevnadsinstinkt och jag hinner aldrig innan jag måste slåss och fightas med vardagliga saker igen.

Kan inte nån annan slåss, fightas och misslyckas med samma saker? Måste det vara jag som ser skador, känner problemet, som är den som ska lösa det också? För jag kan ju knappt lösa en helt vardaglig dialog med andra människor.

Jag trivs bäst i det sociala samspelet inom psykiatrin. Sånt där tar ingen extra tid eller extra energi. Det rullar på som det mest naturligaste i livet.

Men att veta när, vem och HUR jag pratar med andra är lika svårfattat som många säkert

svårfattar hur jag har hamnat med tre katter i en husvagn på min egna parkering- och är rekomenderad av banken att sälja med 600.000kr i förlust istället för att HOPPLÖST ENVIST hänga kvar i krokarna.

Det är lika lätt för mig, om inte lättare, att prata med en läkare på psyk om min livssituation som det är att dricka kaffe med morsan i köket.

Alla vardaliga dialoger var svårare än dialogen jag hade med min förra psykolog.

Tänk om jag bara hade kunnat skära mig, fokusera på det till 100% och glömma alla andra tankar, känslor och problem?

Detta är meninglöst.

Detta är en meningslös stund i mitt hopplöst envisa liv.

Så därför blir det ett blogginlägg… för kanske blir min meningslösa stund lite mer meningsfull för nån annan av er där ute. Då är det inte totalt meningslöst i slutändan.

Ska jag spela City Skylines 2 tills solen går upp (om 9 timmar) eller ska jag ligga här och fortsätta möta och hantera och släppa taget om allt jag bara kan tills jag somnar?

Ska jag låssas att det finns en ljuspunkt i mitt liv om ett år och fokusera på det som en tankeläsande missil? Som en ljusprick i mörkret? Som att jag genom totalfokus unnar mig själv en ljusglimt nånstans i min framtid?

NEJ GUD NEJ, DET FÖRSTÄKER BARA ALLA JOBBIGA STUNDER JAG HAR FRAMFÖR MIG FÖR ATT NÅ DIT. NEJ GUD NEJ.

NEJ GUD NEJ. Ge mig bara avlastning. Ge mig insomning och en god nattsömn. Jag har inga högre krav eller behov än så.